Author Archives: Jennifer Nilsson

Jag är verkligen värdelös på det här med att blogga. Har det ofta i tankarna men så rinner det ut i sanden.
Har lite brist på idéer. Känns som att om jag ska blogga så ska det vara intressant läsning. Inte bara en massa vardagsmat. Men vad tycker Ni? Vad vill Ni läsa om? Kom gärna med förslag. Så ska vi se vad jag kan fixa.

Annars då?
Vintern har äntligen kommit. Ett par månader för sent dock. Men jag är nog en av dom få som älskar att det vita guldet äntligen har lagt sig på marken. Vi har haft perfekt vinterväder i ett par veckor nu. Snö, sol och ett par minusgrader. I just love it! Perfekt väder för träning av hästarna. Och så är det ett stort plus att det blir lite ljusare på morgonen och kvällen.

Vintern innebär ofta vintervila och vinterträning för många av landets travhästar. Vad vinterträningen innebär är varierande. Alla tränare har sina egna idéer och tankar. Vi hos Timo vintertränar hästarna i en så kallad tryckvagn. Helt enkelt en vagn som man ”bromsa” så den blir tyngre. Så det är vad Amaru och Going for gold zaz sysselsätter sig med om dagarna under vintermånaderna.

Jag brukar oftast inte ha så mycket starthästar på vintern, vilket är ganska skönt.. Vem vill på trav när det är kallt och ruggigt? Jag stannar iaf hellre hemma i soffan. Så dessa söndagstrav på Solvalla är allt annat än uppskattat hos mig. Ge oss tillbaka våran lediga dag!

 
I år verkar det som att jag kommer få ut på landets travbanor trots snö och minusgrader. Har för tillfället tre pållar som är ute och startar. Alexis Boko, Julia Kemp (debuterar på valla på söndag) och Boeing Boko. Alexis Boko fixade 3:e raka segern i onsdags. Obesegrad 2012. Hoppas att det här får bli hennes år. Är iaf väldigt glad över att hon äntligen får visa vilken kapacitet hon besitter. Hon har haft form väldigt länge men aldrig fått utdelning i loppen. Hon är en av många otursfåglar gällande spårlottning. Och det ska ni veta, det är inte lätt och vinna lopp när man nästan alltid får spår 7, 8, 11 och 12. Men nu när hon har fått bra spår så har det äntligen lossnat. 200 tusen på tre starter. Inte illa pinkat pärlan!
Jag håller tummarna för att turen håller i sig, för hon har mycket kvar och hämta på ovalen.

Annars så väntas det utökning i min privata familj. Inte av det mänskliga släktet dock. Utan jag utökar med ännu ett hårbelagt monster på fyra ben. Har sedan tidigare en hund, Molly, och två katter.
Men den 18:e februari så åker jag ner till Skåne och hämtar hem en Dobermann tik.

Här är snyggingen, Dobermundes Xanta 5 veckor gammal.

/Jennifer

Btw, Jag tror Ready Cash är stenklar i pdA på söndag!

Som vanligt så var det alldeles för längesedan jag bloggade. Så ska därför klottra ihop några rader innan jag far till stallet och tar hand om mina guldklimpar.
Vi har lämnat sommaren bakom oss och just nu kämpar vi på i något som ska tydligen ska vara vinter. Jag är inget direkt fan av vintern, och speciellt inte när vintern visar sig vara fylld av slask och snöblandat regn. Jag efterlyser pudersnö, ett par minusgrader och strålande sol. Det hade iaf gjort min vardag lite enklare att utstå.

För en vecka sedan kom jag hem efter en 2 veckors semester i mitt paradis, Thailand.
En resa som Amaru och Alexis bjöd mig på. Man tackar! Det är sånna saker som gör att man orkar kämpa vidare i slasket.
Resan gjorde jag tillsammans med min bästa vän Michaela Kajrud och vi hade det totally awesome. Mycket sol, bad, alkohol och shopping. Träffade även en hel del nya vänner som bor runt om i världen. Personer jag definitivt ska hålla kontakten med… Så man har några och hälsa på den dagen jag känner mig redo att göra min planerade ”resa landet runt” resa.
Men det lär dröja nått år eller två, för än är jag inte redo att lämna mina guldklimpar i stallet.

Samtidigt som jag semestrade så gjorde Amaru gulddebut. Första gången jag missar en start med honom och det gjorde naturligtvis ont i hjärtat. Men min duktiga kollega och mycket goda vän Emilia Hiltula lovade att åka med och ta hand om honom.
Och vilken debut det blev. Jag vet att det inte var det tuffaste guldförsöket och att tiden kanske inte var någon ”wow”tid. MEN sättet han bara joggar ifrån elitloppsdeltagare och rutinerade gulddivisionare till en lätt vinst… Som 4 åring! Det är WOW!
Jag lyfter på hatten och känner en så stor tacksamhet till både ägarna och Timo att jag får äran att ta hand om en sån stjärna. Han är min livsluft och utan honom skulle det vara så ovärt och andas!
Nu laddar vi för en jul i France. Start på juldagen på vincennes väntar.
Nya äventyr tillsammans med min stjärna! Fortsättning följer.

Så jag passar på att önska er alla en riktigt god jul! Håll tummarna för oss nere i France..
/Jennifer

Kan utan tvekan säga att resan till Schweiz var något bland det häftigaste jag varit med om. Även om resultaten inte blev till våran fördel så gick vi som vinnare därifrån. Hur kan man vara diskad för startgalopp och ändå känna sig som en vinnare? Ska försöka förklara hur jag tänker. Vi kan ju börja med en liten snabb redogörelse för hur resan gick till.

Resan påbörjades onsdag morgon och vi lämnade Fituna kl 9.
Första stoppet var på vaggeryd där Linus Svensson och Torgil väntade. Sen fortsatte resan. Ett stopp på Jägersro för promenad och fodring sedan vidare mot tysklandsfärjan. Kl 21.30 lämnade vi Sverige för en natt på havet.
Kl 7.30 var vi framme i Tyskland och då åkte vi till en gård en timma bort från hamnen där vi lastade av hästarna och promenerade i ungefär 45 minuter. Sen fick dom äta frukost och vila sig lite innan vi fortsatte.
70 mil / 13 timmar senare (trafiken i tyskland är det värsta jag varit med om) så kom vi fram till en liten tysk by där vi skulle övernatta. Promenad, borstning och kvällsmat skulle fixas och vi skötare damp väl i säng på vandrarhemmet runt midnatt.
Kl 8 fredag morgon så var det dax för slutruschen på resan. Bara 30 mil kvar. Klockan 14 så hade vi nått resans mål. Äntligen!

Väl framme på Avenches travbana i Schweiz så mötte vi upp de andra svenska ”ekipagen”. Dvs Sara Andersson och Kadetten och Johan Lejon med dotter och deras två hästar.
Vill förövrigt lyfta fram Johan och ge honom en stor eloge för hans arbete. Att lyckas kvala in två hästar till ett sådant här lopp med det lilla material han har, då får man ju inte glömma att han har fött upp bägge hästarna själv. DET är stort. Jag lyfter på hatten! Johan är en ödmjuk person och han förtjänar all framgång han kan få!

Vi  svenskar”fann” varandra fort och det tog inte lång tid innan vi började skratta, jamma och jobba ihop som ett enda stort team. Det fodrades tillsammans, vi åkte till och från hotellet tillsammans, vi planerade dagarna så det skulle funka på bästa sätt. Några mockade boxar medans några körde, sen ombytta roller. Och så vidare.
När det var lunch så gick vi och åt allihop och fick sällskap av Tony Ryttar, Thomas Blomqvist och Lars G Dahlgren, Vi var en svensk armé! Och så förbannat kul vi hade, trots att det regnade konstant.

Amaru Boko och Jorma Kontio i värmning

Väl på tävlingsdagen så kändes det inte längre som en individuell tävling. Utan vi gjorde det här som ett lag.
Kan säga er att det var ett gäng tokiga svenska hästskötare som skrek sig hesa över upploppet för att jobba in Robert och Kadetten till seger. Efter målgång så kastade vi oss allihopa över Sara Andersson!
GRUPPKRAM! Vi fixade det! Heja Sverige!

Kadetten, Sara, Robert och resten av kretsen runt hästen är så värda den där efterlängtade storloppsegern. Grattis än en gång!

Så där har ni svaret på hur jag, trots startgalopp, kan säga att jag gick därifrån som vinnare.
Vi tog ju oss trots allt dit, bara det är stort. Sen var det absolut väldigt tråkigt med Amarus galopp, för han kändes jättefin för dagen. Men det är sånt som händer. Trav är trav.
Det är bara och ta nya tag och komma igen. För kommer igen, det gör vi. Utan tvekan.
Jag vet att jag har en av världens bästa 4åringar i stallet och jag tvivlar inte en sekund på att vi har mycket kul att se fram emot i framtiden.

Så tack igen allihopa som var med och gjorde den här resan till mitt livs äventyr.
GEMENSKAP! <3

Livet som hästskötare är världens bästa liv. Även om det innebär hårt arbete. Känslan att se den där hästen som man tagit hand om i ur och skur göra debut på tävlingsovalen, den är magisk.
I torsdags fick jag vara med om det, Boeing Boko i lopp 3 på Gävle. Tänk vad tiden går fort, jag tyckte det inte var längesen han gick premie och fortfarande var en liten bebis. Men han skötte sig kanon och vann lätt. Tänk att så lite kan göra en så himla glad. Små ljusglimtar som gör att man kan blicka framåt, även om hösten har kommit för att stanna.

När man arbetar som hästskötare måste man vara inställd på att man får priotera om hela sitt liv.
Man måste vara flexibel, man reser mycket, trav på sina lediga dagar, kvälls och helgjobb.
Men det man måste offra mest är sömnen.
Jag talar nog för oss alla krigare när jag säger att man tar vara på varenda liten extra stund som erbjuds för att ta igen lite förlorade sömntimmar.

Delar av Team Nurmos på väg till gävle. 15 minuter efter avfärd från Fituna gård.
Mer regel än undantag att det ser ut såhär i våran hästbuss.